Morgon

Det här med att bli glad för det lilla, alltså. Varje morgon när jag vaknat ur min komaliknande sömn så känner jag ett pirr i magen av lycka. Jag vet att det är dags. Dags för den finaste stunden på hela dagen.

Alex Schulman har skrivit så fint om det där.

Det är kanske något man bör fundera på, att de två beroenden jag har gör att min hjärna tolkar det som att jag är lycklig, men det skiter jag fullständigt i just nu.

Jag duschar, utför hela min ritual med krämer och deodorant som i sömnen. Jag kan min rutin bättre än en mor kan ansiktet på sitt eget barn. Går ut i köket och måttar kaffe, sköljer bryggaren och har mig. Blir äcklad av gårdagens disk som står kvar. Tar en gaffel och petar på den intorkade rödbetan som byggt bo på spisen. Men jag vet, att diskbänken kommer att gå att spegla sig i efter mitt nästa ryck, så jag accepterar rödbetan.

Ställer mig i fönstret och tittar på grannarna. Det där paret äter frukost tillsammans. När åt vi frukost tillsammans senast? Fast jag är ju bara sur på morgonen. Jag blir mycket snällare efter frukost. Vad är klockan? När börjar jag? När måste jag gå, exakt? Hur många minuter kan jag ligga i soffan? Jag ska äta keso och hallon till frukost. Idag ska jag till sjukgymnasten.

När kaffet är klart häller jag varsamt upp en stor mugg, en hink. Så fort den sista droppen fallit häller jag, resten av kaffet i termosen. Det får aldrig stå kvar på bryggaren. Då blir det beskt.

Så sätter jag mig i mitt hörn. Packar in mig med kuddar och filtar, placerar datorn i knät och sätter på Gomorron Sverige. Jag tittar inte, bara på nyheterna. Deras matlagning och intervjuer står på i bakgrunden, ger mig en känsla av att jag inte är ensam i världen.

Så tar jag dagens första snus, och allting är komplett. Det är en fin stund eftersom jag bara får den en gång om dagen. Den är flyktig, försvinner lätt i morgonstressen. Men ibland, som i dag, har jag tid. Tid att suga i mig av allt det som är min morgon. Känner mig religiös.