HON ÄR HEMMA!!! Sambon min. Jag har saknat henne helt obeskrivligt mycket. Känns som att jag har skilt mig efter ett 25-årigt äktenskap. Inte för att jag vet hur det känns, men jag försöker tänka ut den största saknaden en människa kan känna för att beskriva hur halv jag är utan lill-Moi. Vi har känt varandra i snart tio år och tyckt om varandra i typ åtta och ett halvt.
Jag har dukat hela dagen och ser vikta servetter när jag blundar. Älskar att duka.
Nu ska jag låta min nervösa mor klippa mig, duscha, hoppa i MYSEBYSSERNA och vänta in sambon. Gud vad jag hatar när människor kallar sin sambo för sambon. Objektifierar den stackars livskamraten och beskriver den som något slags skåp som man kan byta ut.
"Jooonå men ja å sambon ska till Kreta i augusti. Så jäla skönt å komma bort lite........." MÄNNISKAN HAR ETT NAMN!
Godmorgon och välkomna till min måndagskänsla. För er vanliga jävlar är det ju mitt i veckan men min arbetsvecka börjar idag. Har varit ledig i fyra dagar och har således glömt hur man gör när man använder hjärnan. Alltså på riktigt. Hela helgen har jag varit fullkomligt efterbliven. Påbörjat en tanke och sedan tittat ut genom fönstret, sett typ en bil, tänkt "åh, bil" för mig själv, tystnat och tappat den jag pratat med.
Sen har sambon lämnat landet och mig för Mallorca och kommer inte hem förrän på fredag. Dock har hon med sig vin hem så jag antar att hon är förlåten. Får alltid dåligt samvete när jag saknar Moa. Ponera att hon älskar mig lika mycket som jag älskar henne, ungefär. Så är hon borta i en vecka och jag går in i någon slags depression, grinar och äter ICAs mascarpone-glass i soffan med pappa framför allsången och tänker att, ja, det kanske är det här som är min lott i livet. Pappa och allsång. Inget fel med det, men, ja, ni fattar. Då i alla fall, tänker jag på HUR FAN jag kunde vara borta i ett år. Sämsta vännen på jorden. Men nu är jag hemma i alla fall. Och har svinbråttom.
Jag har bakat bröd för ett helt kompani och städat köket som en manisk hemmafru. Det brukar betyda att jag håller på att få en liten livskris. Alldeles innan mina utbrott av blir jag en sådan kvinna som skulle kunna pryda Allers omslag och dra hela hemmet tillbaka till 1800-talet. Bakar, städar, fixar, donar, handlar sönder ICA-kortet och kan fan till och med få för mig att koka potatis trots att det smakar damm. Gud vad jag hatar kokt potatis. Förutom till leverbiff. Som jag för övrigt också skulle kunna få för mig att göra. Hemgjord alltså. Typ slakta en ko, ta ut levern och börja mala. Finns en fin kohage på väg till mitt jobb där jag skulle kunna hämta en ko. Har ju ändå viss erfarenhet av att frakta levande klövdjur i normalstora bakluckor.
När jag cyklar förbi den där hagen funderar jag alltid på varför tjuridioterna stannar kvar bakom det lilla plaststängslet och lever fritt. Så funderar jag på om tjuren springer fortare än vad jag cyklar, och om den skulle mörda mig om den kunde. Djur är fan dumma i huvudet. Jag litar inte på något djur. Hästar speciellt. Så sjukt lömska djur. Sist jag red var på en strand i Sydafrika. Romantiskt och vackert och hela köret men HELVETE vad rädd jag var. Jag skrek åt hästvaktskötaren att jag skulle hoppa av och fan GÅ de fyra kilometerna tillbaka till farmen. Hon bröt på tyska och sa att det fick jag absolut inte göra. Jag svor tyst på svenska tills min häst började skena. Då skrek jag igen, som en besatt skrek jag och hästen blev rädd och sprang ännu fortare och tyska tjejen och Annes häst började också springa. Nu dör jag, tänkte jag, slöt ögonen och bad om syndernas förlåtelse. Då slutade hamburgarköttet att skena och jag blev otroligt kristen i en kvart eller så.
Jaja. Nu står det i alla fall plåtar i hela köket och jag penslar honung och dekorerar med pumpakärnor på de små ångestbullarna. Ska gå och vakta ugnen nu. Snart kommer mina älskade flickor hit. Då tror jag fan vi tar en bilpromenad. Kanske får jag feeling och kör till Brännland. Skulle vara fint. Hoppas Moa vill skeda inatt med.
Efter åter en vecka av arbete har jag nu en helt ledig dag! Hela dagen! Helvete vad ledig jag är idag! Har sovit hos Moa. Älskar att sova här. Hon har så fluffiga kuddar och skedas sådär perfekt lagomt. Nu ska vi ut och äta frukost, brunch eller lunch eller vad fan det blir. Vi har likadana trosor på oss idag. Roligt tyckte vi.
Och på fredag lämnar jag Umeå, vackraste sommar-Umeå för Stockholm och ännu vackrare, bästa, sommar-Anna. Sist jag såg henne var när hon och Moa stod som små brunhåriga änglar på Arlanda när jag kom hem från Afrika. Då drack vi öl, kramades och grät. I helgen ska vi väl, dricka vin, kramas och prata igen ett och ett halvt år av händelser. Kanske gråta lite också.
