Våldtäkten som aldrig sker

Jag går hem en kväll. Det är mörkt ute och jag knyter fingrarna hårt, hårt om nycklarna i fickan. Vill egentligen lyssna på musik, men vågar inte. Då hör jag inte stegen bakom mig om han kommer. Han, den där anonyma, som jag aldrig mött. Våldtäktsmannen.  

Min bästa vän säger att hon ska gå hem till Berghem, från centrum, en kväll. Jag förklarar för henne att hon absolut inte får gå ensam på mörka cykelvägar. 

Tänk om det händer något? Jag är inte rädd, svarar hon.  

Jag vet att hon har rätt. Och jag vill inte vara rädd. Jag ska för i helvete inte behöva vara rädd. 

Ändå är jag det. På grund av de män som våldtar. På grund av de män som anser sig ha rätten att inte bara våldta en kvinna, utan att våldta alla kvinnors rörelsefrihet.  För han som våldtar letar sig in i våra hjärnor, i våra känslor. Han skrämmer oss.  Får oss att gömma oss inomhus om kvällarna. 

Jag hatar honom. Våldtäktsmannen. Vem är han att bestämma om jag ska ta en promenad eller inte? 

Jag vill inte vara beroende av min kille, min pappa, min bror eller min vän för att följa mig hem, skydda mig.  

Jag vill inte bli skyddad. Jag vill inte vara hon som behöver skyddas. Jag vill inte behöva män. 

Ibland jagar jag upp mig själv. Bestämmer mig i sten för att inte vara rädd. Ser framför mig hur jag sparkar, slår och besegrar honom. Våldtäktsmannen.  Det känns ändå aldrig riktigt bra. Jag tror inte ens på våld.  Jag vill inte vara en sån som slår. Jag vill inte vara hon som behöver slå.  

Det är männen som våldtar som förstör flickors och kvinnors liv. Männen som anser sig ha rätten till deras kroppar.  

Kvinnor ska inte behöva tänka på att inte bli våldtagna. Inte behöva agera för att undvika det. Det är män som måste sluta våldta.  

Fysiskt.  

Sexuellt.  

Mentalt.   

I flera år har jag parerat en våldtäkt som aldrig sker, som förmodligen aldrig kommer att ske.  Jag har format detaljer av mitt liv efter den där anonyma våldtäktsmannen jag aldrig mött, som jag förmodligen aldrig kommer möta. Jag vill inte på något sätt ge sken av att jag förstår vad en våldtäkt är, vad den gör med en kvinna.  

Men rädslan som kvinnor lever med är orättvis.  

Det är nog nu.  

Jag har fått nog.

Ping pong

Hej.

Sedan sist har jag blivit sambo, slutat plugga, börjat jobba och irrat runt i det vi kallar livet.

Men sambo, alltså!

Det är roligt att bo med Calle. Vi har börjat spela pingis mot varandra på ipaden.


"Jag kommer att döda dig."
"Jag hatar dig."
"Rör mig aldrig igen."

Min personliga favorit: "Jag kommer att skada dig."


Jag vann just fem matcher. På rad.

HAAAAAAHAAAA.

Ett mycket hälsosamt sätt att få ut eventuella samboaggressioner. 

Lena Dunham

Den här kvinnan är min idol. Har ni inte sett Girls än?! GÖR det! Ni kommer inte ångra er. Bara vilja flytta till New York och börja prata om the ladies. Tredje avsnittet på andra säsongen är magiskt.

Men godmorgon!

Här sitter jag som en jävla zombie. Vaknade halv sju i morse och var så otroligt pigg. Pigg på det där sättet som man är när man chockvaknat efter att ha sovit alldeles för få timmar. Plöjde mig igenom text av en känd anarkist, och skrev flera sidor med anteckningar i min lilla skrivbok. Formulerade fantastiska meningar om individens roll i samhället enligt en anarkistisk ideologi. Tvättade fem maskiner. Planerade dagens omorganisering av garderober och skåp. Sen sa det pang. Klockan halv elva däckade jag på soffan och var sedan oväckbar tills nu.

Har drömt de sjukaste drömmarna någonsin?!?! Vågar inte ens beskriva sammanhanget för drömmen eftersom jag misstänker att någon skulle yrka på intensiv tvångsvård. 

Nu ska jag återgå till ideologierna. Samt lyssna på powermusik och försöka hitta tillbaka till min glöd.

Vill ha en katt

Hej.

Är sur. Saknar Calle som är i utlandet. 

När man lever så tätt inpå varandra flätar man samman varandras vanor och när då den ena personen saknas försvinner massa små rutiner som ligger så nära hjärtat. Det är liksom ingen som sitter och smattrar på datatangenterna när jag somnar om kvällen och jag har ingen att koka kaffe till och vara arg på på morgonen. Bara mig själv?! Det är svårt att vara arg på sig själv. Har liksom ingen effekt.

Plus att man lever på äggröra.  
Saknar även denna:

 
Lilla Bosse. OBS han är ej död. Ser dock ut så.

Hoppat iväg

Ibland måste man välja om, göra det som bara känns rätt i hjärtat och inte i omgivningen. För att må bra, helt enkelt. Strunta i prestigeförluster och frågor. Jag valde en utbildning som jag trodde att jag ville läsa, insåg att jag inte ville det, och bytte därför spår. Låter ju superenkelt, men jag var nästan beredd att stanna i tre år för att slippa förklara. Det är så konstigt det där. Man är bara ung en gång, och jag tror att man ska passa på att lära sig saker som man verkligen vill lära sig medan hjärnan är som en liten svamp som suger åt sig kunskap. Ändå är det så svårt. Speciellt när folk frågar om man "hoppat av". Det låter ju som att man lagt sig ner för att dö, hoppat av livet, struntat i allt, gett upp.
Men jag har ju bara hoppat iväg någon annanstans.

Till idéhistoria och religionspsykologi! På distans! Jag har läst i tre dagar och är redan frälst. Jag får föreläsningar via internet och kan således tillfredsställa mina pedantiska drag och omorganisera köksskåpen samtidigt som jag lyssnar på en underbar människa tala om teknisk och industriell historia.

En hel del av litteraturen är tydligt inriktad på genusfrågor och kvinnor i historien. Och jag känner hela tiden att jag lär mig saker som jag vill veta mer om. Känner att jag får kött på benen i de frågor som jag faktiskt brinner för.

KUL!