Sitter i mitt nystädade (där ser ni, föräldrar och bröder, jag klarar alldeles utmärkt att hålla huset stående. Har hängt tvätten också! Ha! Dock i regnet så den får hänga kvar ett dygn till. Men regnvatten är ju rent och fräscht. Fresh Summer Rain heter väl fan alla tvättmedel ändå. Sen har jag tagit in posten, sorterat bort mjölkkartonger, matat katten och spillt öl på en matta, glömt stolsdynorna på verandan ute i regnet och inte plockat hallon. Jaja.) kök och känner den där mysvemodiga känslan som man har när man är ensam igen efter en fantastisk kväll. Har haft precis en sån där bästiskväll som jag längtade så mycket efter när jag var borta.
Jag, Moa och Kina har gått runt på stan och bråkat,skrattat lika högt och hysteriskt som vi gjorde när vi var 14 och emo (OBS Kina var aldrig emo) tänt ljus på apberget, köpt jackor, skor och läppstift. Vi kan som inte riktigt behärska oss när vi är ute bland vanligt. Moa stod inne på biblioteket och skrek för glatta livet om hur Markus Zusak stavades och jag hyssjade och hade mig och hon bad mig hålla käften och skrek ännu högre. Jag tyckte synd om tanter, dagdrivare och utbytesstudenter som sökt lite lugn och tystnad. Så står det fjortisar som egentligen nästan är tjugo och vuxna och gormar. Sen var jag spexig och skulle slunga mina påsar mot de automatiska dörrarna i MVG och knockade nästan nån som Moa kände med mina nya skor.
Sen bråkade vi om vad vi skulle äta, var vi skulle handla, när i HELA HELVETE JAG SKULLE FÅ GÅ PÅ TOA och vilken väg vi skulle cykla hem. Det hela råkade dock lösa sig alldeles utmärkt och slutade med Moas fantastiska grekiska sallad i soffan. Sen såg vi Bridesmaids och skrattade så vi grät. Säga vad man vill om vad man vill, men tjocka tjejer som bajsar i handfat är roligt. Ja.
Nu lyssnar jag på deppig musik, längtar till helgen även fast jag inte är ledig och tänker att livet är fint ändå. Imorgon är jag ledig igen och sen kör jag på igen.
Om en månad börjar skolan igen, och fast det känns helt jävla fucking overkligt att jag på något sätt ska kasta mig tillbaka in i en vardag som jag lämnade för över ett år sen är jag glad. Längtar efter att skriva rapporter, lära mig saker och känna mig som en vanlig människa igen.
I panik över vad fan jag ska göra åt att jag inte gjort något för världen på väldigt länge blev jag ikväll medlem i både Amnesty och FN:s ungdomsförbund. Försöker inte skryta med det här, för det skulle göra mig lika illamående som MÄNNISKOR SOM GÅR RUNT MED ROSA BANDET-PINS bara för att stoltsera med sin egen godhet. Det där med välgörenhet och allt vad det innebär skulle jag kunna skriva spaltmil om men det orkar jag inte nu. Hur som helst ville jag bara säga att det går att göra något bra himla enkelt. Bli medlem i bra saker alltså. Några musklick så är det klart! Bra grej, det där med internet. Så gör det!
Jag tänker såklart som alla andra på Norge och ska fundera på vad jag egentligen tycker och känner och vill göra. Försöker få plats med tankar och jämförelser på hur många som dör i Afrikas hungerkris och hur jävla mycket ingenting vi gör åt det och om det inte är ett kollektivt massmord i sig men jag känner mig så pretentiös och okänslig när jag tänker så, så jag sållar mig till massan och tänker bara att det fan är helt jävla vidrigt. Sen ska jag skriva något om det där. Min röst känns liten och obetydlig men det är väl just så det inte ska vara. Och det är väl just den där känslan av litenhet som gör att vi inte vågar. Eller gör att människor känner att de måste göra sådant som man bara inte gör. Skjuter barn som inte gjort något annat än just vågat tycka.
Nu ska jag släcka alla lampor (Ser du, pappa! Eco_girl_92_kanske fan att man ska gå med i Greenpeace också), dricka sju glas vatten och gå upp och skeda Moa som somnat i min säng. Hon börjar sju imorgon, stackarn.
Sov gott.
