Våldtäkten som aldrig sker

Jag går hem en kväll. Det är mörkt ute och jag knyter fingrarna hårt, hårt om nycklarna i fickan. Vill egentligen lyssna på musik, men vågar inte. Då hör jag inte stegen bakom mig om han kommer. Han, den där anonyma, som jag aldrig mött. Våldtäktsmannen.  

Min bästa vän säger att hon ska gå hem till Berghem, från centrum, en kväll. Jag förklarar för henne att hon absolut inte får gå ensam på mörka cykelvägar. 

Tänk om det händer något? Jag är inte rädd, svarar hon.  

Jag vet att hon har rätt. Och jag vill inte vara rädd. Jag ska för i helvete inte behöva vara rädd. 

Ändå är jag det. På grund av de män som våldtar. På grund av de män som anser sig ha rätten att inte bara våldta en kvinna, utan att våldta alla kvinnors rörelsefrihet.  För han som våldtar letar sig in i våra hjärnor, i våra känslor. Han skrämmer oss.  Får oss att gömma oss inomhus om kvällarna. 

Jag hatar honom. Våldtäktsmannen. Vem är han att bestämma om jag ska ta en promenad eller inte? 

Jag vill inte vara beroende av min kille, min pappa, min bror eller min vän för att följa mig hem, skydda mig.  

Jag vill inte bli skyddad. Jag vill inte vara hon som behöver skyddas. Jag vill inte behöva män. 

Ibland jagar jag upp mig själv. Bestämmer mig i sten för att inte vara rädd. Ser framför mig hur jag sparkar, slår och besegrar honom. Våldtäktsmannen.  Det känns ändå aldrig riktigt bra. Jag tror inte ens på våld.  Jag vill inte vara en sån som slår. Jag vill inte vara hon som behöver slå.  

Det är männen som våldtar som förstör flickors och kvinnors liv. Männen som anser sig ha rätten till deras kroppar.  

Kvinnor ska inte behöva tänka på att inte bli våldtagna. Inte behöva agera för att undvika det. Det är män som måste sluta våldta.  

Fysiskt.  

Sexuellt.  

Mentalt.   

I flera år har jag parerat en våldtäkt som aldrig sker, som förmodligen aldrig kommer att ske.  Jag har format detaljer av mitt liv efter den där anonyma våldtäktsmannen jag aldrig mött, som jag förmodligen aldrig kommer möta. Jag vill inte på något sätt ge sken av att jag förstår vad en våldtäkt är, vad den gör med en kvinna.  

Men rädslan som kvinnor lever med är orättvis.  

Det är nog nu.  

Jag har fått nog.