Hej hörrni.
På annandagen åkte jag och dessa jeppar ovan till Sydafrika.
Det är en spännande sak att åka tillbaka till en plats i världen där man har ett andra hemma. När vi landade var det två och ett halvt år sedan jag var där sist. Jag lämnade ett Kapstaden med relationer, känslor och en väldig massa tankar. Sen var jag helt plötsligt hemma. Hemma i den stad som alltid varit hemma och där jag alltid känt att livet är stadigt. Komplicerat, men med en grund gjuten av betong. Det gjorde att tiden i Sydafrika ganska snabbt blev till något overkligt. Som en ficka i tiden. Och jag glömde. Jag fortsatte leva på som jag gjort innan jag åkte. Det var som att ett år ur mitt liv helt plötsligt inte fanns.
OBS är ej en tönt som tänker säga saker som att ~ingen förstår~. Men jag hade inte riktigt någon att ventilera med. Hur mycket jag än berättade och förklarade så var det ju faktiskt ingen som var där med mig. Jag hade kunnat hyra in ett gäng afrikaner att posera med mig och googla "view from table mountain" och egentligen sitta i en etta i Husby hela året. Det var liksom mitt eget år, och ingen påminde mig riktigt om det. Så det försvann. Och livet här hemma blev till livet igen. Saker förändrades, jag flyttade en massa och några jävla främlingar bor i mitt hus. Sydafrika försvann.
Men något i mig kliade konstant. Nånting var fel, men det var svårt att sätta fingret på vad. En klok kvinna jag känner skrev en gång att Sydafrika griper tag om hjärtat, och inte släpper taget så lätt. Hon har rätt.
Att komma tillbaka är att komma ihåg. Människorna, dofterna, känslan och det där som inte går att beskriva. Det där med Sydafrika som får en att känna att världen trots allt är vår. Att vi gör världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar