Antirasism

Jag var på en manifestation mot rasism för någon vecka sedan. Det är många såna just nu. Vi samlades i centrum. Fikade, viftade med flaggor och vrålade ”Inga rasister på våra gator”. Diskuterade med varandra om hur fruktansvärt det är att högervindar blåser allt snålare. Gladdes åt att FI går starkt framåt. Dunkade varandra i ryggen.

Det är lätt att kalla sig antirasist. Busenkelt, ärligt talat. Testa själv. Titta upp från dataskärmen och säg till dig själv att du är feminist, att du är antirasist och att du tror på ett Sverige där män, kvinnor, transpersoner och utlandsfödda lever i solidaritet och fred.

Inte alls svårt.

Det som är svårt är att erkänna motsatsen. Att erkänna att jag som vit cisperson faktiskt har rasistiska och förtryckande tendenser. Att jag varje dag motverkar feminismens kamp och ger patriarkatet vind i seglen. Att jag som en del av en majoritet aldrig någonsin kommer att kunna sätta mig in i vad det innebär att vara en del av en minoritet. Om det så handlar om etnicitet, sexualitet eller könstillhörighet. Det är svårt som fan, men otroligt viktigt.

Inte förrän vi vågar se våra egna brister kan vi förändra, och förändras. Det som är farligt är att låtsas som att man inte är ett offer för de strukturer vi är en del av. Att vi på något sätt är skonade från det som vi kämpar emot. Den största och viktigaste kampen bedriver du mot dig själv.

På de flesta manifestationer jag varit på i år har en övervägande majoritet varit vita. Jag är en av dom. Jag kan ärligt säga att jag i Sverige inte har en enda vän som inte är vit. Det är inte ett medvetet val. Det är en konsekvens av vårt segregerade samhälle. Och det behöver vi förändra.

Jag menar inte att dessa antirasistiska demonstrationer och manifestationer är verkningslösa. Tvärtom är det en grundbult i vårt samhälle. Vi måste orka stå upp för det vi tror på. Måste orka säga ifrån i alla de vardagssituationer där rasisterna och sexisterna håller låda. 

Som feminist kräver jag av manliga feminister att de ska backa ett steg. Hålla käften en liten jävla minut av historien och låta kvinnorna komma till tals.

Som vit och antirasist ser jag också att jag måste backa. Jag måste hålla käften en stund och låta de som verkligen drabbas av rasismen komma till tals.

Män ska vara ett stöd i kvinnornas kamp mot patriarkatet. De har lika mycket att vinna på ett feministiskt samhälle som kvinnor.

Vita ska vara ett stöd i mänsklighetens kamp mot rasismen. De har lika mycket att vinna på ett solidariskt samhälle som resten av världen.

Men männen ska inte föra kvinnornas talan. Vita ska inte föra antirasismens talan. För vi fattar fan ingenting.