Om dagen

En lördagskväll i somras var jag och Calle på väg hem från bion. I en busskur såg vi en kille i min ålder som satt med en rulle toalettpapper och torkade blod som rann från sår på hans smalben. Jag stannade, frågade hur det var med honom.

"Jag och en kompis var på väg hem och blev överfallna av ett gäng."

Jag frågade om vi skulle ringa någon, om han hade ringt polisen, ville ha skjuts någonstans. Tyckte så oerhört synd om honom och förbannade gänget som gjort illa honom.

Han svarade att det var lugnt, att han väntade på någon och att vi inte behövde göra något.

"Det var några blattejävlar som bara hoppade på oss."

Jag stelnade till, frågade varför han sa så.

"Gå hem, jag klarar mig."

Och vi gick hem. Jag önskade att jag stannat, ifrågasatt mer, sagt något bättre. Jag spottade och svor hela vägen till lägenheten. Jag var så arg att jag grät. Arg för att killar i min ålder, som växt upp i samma land som jag, sett samma nyheter och hört samma historier fortfarande bär på den typen av hat som får en att använda ord som blattejävlar. Arg för att jag inte kunde göra något åt att han blivit misshandlad. Arg för att ingenting förändrats.

Alla som någonsin stått utanför en nattklubb, suttit i ett fikarum eller läst ett kommentarsfält på internet vet att Sverige kryllar av såna som Erik Almqvist.

Jag önskar nåt så oerhört att samma ramaskri skulle uppstå varje gång någon, vem som helst, uttryckte sig rasistiskt. Inte bara när en riksdagsman gör det. Att det skulle hända varje gång en svensk får höra att de inte är "svenska nog". Varje gång en kvinna blir kallad för hora. Jag önskar att alla rasister, antifeminister och främlingsfientliga ständigt fick mötas av samma sak som SD:s politiker möts av idag. Att de ska tvingas förklara sig. Ställas mot väggen och få sina obefintliga argument krossade.

Kan vi inte tillsammans göra det så fruktansvärt obekvämt att vara rasist att det helt enkelt inte är värt det? Ta den där diskussionen i fikarummet när någon uttrycker sig rasistiskt. Ifrågasätt varje litet uttalande, varje användning av nedsättande ord och kommentera, dela och anmäl varje rasistiskt blogginlägg ni läser. Gör den här debatten till en del av er vardag. För så länge rasismen är en del av samma vardag, kan vi aldrig sluta. Aldrig vila.

Jag vill inte hata någon. Hat skrämmer mig. När jag såg Almqvist i tv-soffan i morse såg han ut som en rädd liten pojke. Jag vill bara att han ska sluta hata. Att jag ska sluta hata honom.