Imorgon har jag mitt livs första salstenta. Jag hade planerat att vara supernervös, sitta uppe till två om nätterna och slita mitt hår och sånt där. Istället har jag lyckats bygga upp ett otroligt lugn med hjälp av lite ignorans. Jag har skapat något fantastiskt. Såhär går mina tankar:
1.Jag kan ingenting. Jag kommer att kugga denna tenta och alla tentor efter den, inte få någon examen, vara tvungen att börja jobba som servitris igen, bara jobba helger och kvällar, aldrig få tid med min kille så vi kommer göra slut, mina kompisar kommer flytta och jag kommer bli ensam kvar i Umeå och jobba på restaurang för resten av mitt liv och aldrig få skriva min bok och aldrig få några barn. Mitt liv är således över.
2. Klarar jag det inte den här gången klarar jag det på omtentan i december. Så. Då var det bestämt. Det är två månader till december och jag är inte dum i huvudet. Går det inte första gången så får det väl gå andra.
3. Och klarar jag det inte i december får jag göra den nästa år i augusti vilket innebär en sommar av grammatikpluggande vilket ju kan vara rätt soft.
Och sådär håller jag på. Med detta tankesätt har jag alltså kommit fram till att det absolut värsta som kan hända är att jag får göra om det. Och det är ju fan inte så farligt. Det är bara en tenta. Är man godkänd så är man och när man blev det är det väl ändå ingen som kommer att bry sig om i framtiden? Sen blir det ju något av en balansgång att inte bli så avslappnad att jag inte pluggar överhuvudtaget.
PS. Gillar ordet "tenta". Känner mig så jävla vuxen. Har försökt smyga in det i alla mina samtal de senaste veckorna. Slänger mig med sånt som "tentavecka" och "tentaplugg", "bara en hemtenta" och så vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar